Kristiansand

Jag vinkar adjö till mina trevliga tältgrannar, den norska familjen med två  tonåringar, den tyska familjen och det schweiziska paret. De sistnämnda var också cyklister och vi utbytte erfarenheter över några koppar kaffe. Det är dags för mig att lämna Lillesand och trampa vidare. Dagens mål är en camping i Kristiansand som heter Rolighedens camping. Bara för att namnet är en rolighet på svenska måste jag campa där.

Turen till Kristiansand var bara 35 km men det var den hittills tuffaste. Den krävde egentligen en vältränad cyklist utan bagage på en racercykel enligt mig. Varmt var det också. Jag följde väg 420, gamla E18. Den skulle inte vara särskilt trafikerad och vara ok att cykla hela vägen.

Det var många som tog denna vägen, trafiken var tät men det gjorde inget med en sådan här bra cykelbana. Den ser nygjord ut. Det är många vägarbeten som pågår där det ser ut som om man minskar  bilarnas körfält och skapar cykelbanor.  Ett pågående arbete som jag  har sett mycket av ungefär sedan Langesund.

Cykeltanten ska akta sig för att ta saker för givna. Snart ser det ut så här:

och här är det inte så kul att cykla eller gå med cykeln.

Så kommer första tunneln för Fia och mig.

Jag står här och samlar mod en stund, sedan är det bara att ge sig på den.

Tunneln var väldigt kort och jag var igenom den i ett nafs. Känner mig modig, stark och stolt när vi kommer ut i dagsljuset igen. För att vara ärlig – jag såg ljuset redan vid ingången så det var en riktigt kort tunnel.

Det kommer två tunnlar till. Den sista var längst och vidrigast att cykla igenom. Segt uppförslut och ingen vägren att hålla undan för bilarna på. Ljudet från bilarna var fruktansvärt. Jag tror tunnelväggarna fungerade som ett förstärkt eko. Luften var vidrig. Den var syrefattig och stank avgaser. En upplevelse jag inte vill vara med om igen.

Jag är hungrig men inget samhälle eller kiosk dyker upp. Världen består  bara av skog, uppförsbackar och bilister känns det som. Äntligen dyker skylten med korslagda bestick upp och jag tar trappan in till restaurangen med ett jättekliv.

Restaurangen är stängd! Nu dyker en ängel upp. Hon arbetar på Hotel Høving som stället heter. Allt hon kan erbjuda är kaffe eller Coca cola som är till för hotellets gäster. Jag köper en Coca cola, sätter mig ner och pausar en stund.

Hurra, nu är jag i Kristiansand kommun. Då kan det inte vara långt kvar.

 

Upp och nerförsbackarna bara fortsätter men nu finns det en cykelbana vilket också är ett tecken på att jag närmar mig en större tätort. Jag passerar Kristiansand dyrepark och förvånas av storleken på parkeringen. Jag spanar framåt och -lycka, IKEAs välkända skylt syns. Nu ska jag äta och det ska bli svensk mat, hurra! Deras goda lax kanske?  Oj så korttänkt jag är. IKEA har såklart norsk mat på restaurangen. Det blev i alla fall mat och jag blev mätt.

Efter matpausen går vägen genom ett jättestort område med affärer, Sörlandets storcenter.  Ett bautastort  köpcenter. Fortfarande ingen stad i sikte. Jag cyklar och cyklar. Plötsligt kommer en bro och så är jag mitt i centrum där jag i stort sett faller in i receptionen på ett hotell och tar första bästa rum. Rolighedens camping har jag missat.

Så här ser den lilla sträckan ut som höll på att ta kål på mig. Jag bestämde mig för att nu har Jag cyklat färdigt i Norge för denna sommaren. Det blir färja till Hirtshals i Danmark om några dagar. Först ska jag turista lite i Kristiansand, Norges sommarstad nr 1.

Vi hörs