And the force was with me – not fortsättning

Hej kära medresenärer!

Redan? Yup! Ibland så…

Efter en go natt på vandrarhemmet i Hirtshals  hamnade jag på Grönhöj Strand camping ??. TV i hytten annars inget speciellt. TV tycker jag numera är jättekul bara det rör sig i rutan. Bra övning också i dansk hörförståelse.

I Lökken kom ett gäng herrar ifatt mig. De hade också cyklat från Hirtshals men mycket snabbare än jag med min  packning. Försökte fotografera på hur sanden fög på vägen ner mot stranden.

Cykelleden går nere på stranden förbi badehytterne. Sedan fortsätter den i ca 2 mil. Här blåste det och det var för tungt att cykla i sanden för mig. Herrgänget hade pausat inne i Lökken och varvade mig med glada hejarop. Efter ca en mil kom jag fram till första infarten från stranden. Jag hade mött ett fåtal bilar och husbilar och några hundrastare annars var det tomt. Första camping var Grönhöj camping och här blev jag i två nätter.

Damen i receptionen rekommenderade mig följa ”stig 100” för att slippa kämpa ytterligare en mil på stranden. Glad i hågen trampade jag iväg. Jag vet inte om det var ett misstag jämfört med cykelleden på stranden. Det var i alla fall en varierad terräng. Första halvan verkade vara en barkflistäckt avancerad mountinbikebana.

 

Detta är bara startbana för att invagga cykeltanter i säkerhet. När jag kommit så pass långt att vända om inte var ett alternativ då började mountinbiketräningen på allvar. För första gången på dessa mil var jag rädd en kort bit. Till höger ett stup ner i en å och till vänster en jordvägg  rakt upp med den smala stigen mitt emellan. Stigen var så smal att jag var tvungen att cykla. Halvvägs över började jag tappa balansen och lade Fina och mig mot jordvallen. Där låg vi en stund och samlade mod. Sista biten gick det bra puh ?

Resten av cykelleden var mer civiliserad och gick mestadels genom fin skog. Känslan av att vara helt ensam långt inne i stora skogen bryts ibland av lite udda saker t.ex  att leden är en väl organiserad träningarna med utegymprylar här och var.

Denna känsla av ensamhet får jag ofta i skogarna jag cyklar genom och blir alltid överraskad av plötsliga bevis på mänsklig närvaro. När jag sedan tittar på kartan finns bebyggelsen, oftast sommarstugeområden i närheten.

 

Var inte orolig hjärtat. Du vet att gräs i mitten på leden brukar betyda att vi närmar oss civilisationen.

Det blåste lika trist som vanligt och kom någon regn/hagelskur. Då gäller det att snabbt hitta regnkläderna eller en bra plats att ta skydd på.

 

Allt är väldigt organiserat och fint i många av skogarna. Följ bara rätt pil.

 

Obs! Brevlåda på trädstammen framför buskarna

Välansade diken på båda sidorna av vägen. Jag undrar vem som sköter allt.

Vi kallade dem för mormors glasögon. Tror de heter teveronika.

Det var nu jag hamnade på Rødhus camping.

Dagen i dag har varit en vandringen dag. 75% av sträckan har det inte gått att cykla. Löst grus uppmjukat av allt regnande + motvind är ingen bra kombination. Känns som om Finas däck är alldeles för dåligt pumpade och det blir väldigt tungt att trampa. Då går vi. Och går. Och går. Och stannar i backen för att andas, ibland även på plana vägen när motvinden kräver det.

Äntligen en plats att sitta på  för lunchpaus.

 

I dessa lägen börjar jag fundera på varför jag gör detta. Måste ju vara lite nördig på något sätt. Verkar vansinnigt utsätta sig för dessa strapatser.

Då händer det! Jag kommer i lite lugnare vind, underlaget är bättre, mina vänner fåglarna sjunger och landskapet är bara vackert. Jag fylls av glädje, blir en såpbubbla som svävar o kring av lycka.

I natt sover jag på Svinklövens camping. Än så länge ??.

Må så gott vänner!