Stora staden Esbjerg och lite längre

Hej mina medresenärer!

Färden från Agger till Ringkøbing innehöll allt, från underbar natur till oändligt danskt jordbrukslandskap,  från ny punktering åter igen på en söndag till trivsam fika på en pub i Ulfborg.

Här räknade jag till 30 vindkraftverk i en halvcirkel runt mig. Hurra, jag är på rätt väg, Europaväg 12 och bara ca 60 mil till Hamburg. Det var skönt att veta.

Fina står i linjen för cyklar i väntan på färjan  Agger – Thyborøn.

Ickerökarnas salong på färjan. På andra sidan var rökarnas salong där grabbarna pausade med medhavd öl.

Ibland är det så vackert att jag håller på att gå upp i atomer.

Strax efter Thyborøn upptäckte jag Lemvigsbanan, en speciell liten järnväg. Hittade en perrong där det stod att man skulle trycka på knappen om man skulle med tåget. Då visades en signal till lokföraren att det fanns påstigande. Den knappen var jag ju bara tvungen att tycka på. Likadant fungerade det om man skulle av på en mellanstation. Fungerade precis som en buss. En tur morgon och en tur eftermiddag som passade skoltiderna var gratis för alla! Det kostade 30 dkr för mig Thyborøn – Lemvig. Fina fick åka gratis.

                                       Fina åker Lemvigsbanan. 

Vi träffade Elin, hennes man och två barnbarn. Medan vi väntade på tåget ca 1 timme gick vi på loppmarknad tillsammans.

Alldeles lagom med vind när man cyklar, hurra.

 Kaffepaus på en puben  i Oxbøl med glada människor som blev väldigt imponerade av min cykelfärd. Mobilpitten med diverse kontakter blev jag imponerad av.

                     Pubägaren Mads och en man som bjöd mig på kaffe.

Ett litet stopp pg av punktering utanför Ulfborg tvingade mig stanna  på en mer eller mindre sunkig camping i två nätter. Ägaren körde mig och Fina till Ringkøbing.

Fjällrävenbraxen har åkt av efter halva dagar fram till i förrgår. Alla äventyr har skett i blåst så klart men den har lugnat ner sig. Halva dagar har gått bra men sedan dör telefonen och osäkerheten om var jag ska ökar förvirringen. Osäkra hänvisningar från lokalbefolkningen gör det inte bättre men spännande är det. Efter Ringkøbing hamnade jag  i Bork Havn  på något sätt och övernattade där.

                                       Lunchpaus någonstans i skogen.

                                  Vassbuntstillverkning till takläggningHär försöker jag få lite färg i pannan för att jämna ut hjälmbrännan.

Jag körde på insidan av fjorden för att kanske slippa vinden på havssidan ,  hoppas kan man ju.

I Esbjerg skulle jag få hjälp, en så stor stad har allt. Trodde jag. Den i övrigt serviceminded cykelverkstaden tror att det är fel i själva elverket och inte i någon kabel jag hoppats på. Fy för. Jag lever högt på att en tysk produkt kan lagas i Tyskland.

Vid infarten till Esbjerg frågade jag om vägen till vandrarhemmet. Personen svarade med en motfråga: är du svensk? Trevlig söt rar nyutbildad tandläkare från Malmö som fått jobb i E. Han bodde på vandrarhemmet så det blev en lätt promenad dit.

Jag tittade på ”De vita människorna” strax utanför för stan. De uppfördes 1995  till  Esbjergs ?00-årsminne. Det är en grej jag alltid velat göra.

Ja, det är jag som står där.

Funderade på att besöka lilla ön Fanø som det går färja till från Esbjerg. Luften där ska vara underbar och fylld med blomdoft enligt ett par på vandrarhemmet. Då Esbjerg inte lockade mig mer och jag vill till Tyskland lämnade jag stan och cyklade till Ribe och övernattade där två nätter, nypremiär för tältet och dags för veckotvätt som precis hann torka innan regnet började och fortsatte och fortsatte..

 Lördagen var det stadsfest med bl.a folkdans och musik längs gågatan. På kvällen uppträdde Johnny Logan på campingen. Det var nästan fullbelagt och feststämning.

Igår var det rena drömmen att cykla, soligt och varmt. Jag följde kusten söderut i ”diket” med en skyddsvall mot havet på högra sidan. Solen sken och vallen tog vinden från havet. På vänstra sidan hade jag fågelmarker med fågelskådartorn och jordbruksmark.

På utsidan vallen ligger Vadehavet,  naturreservat som sträcker sig ner till Holland. Då och då dök det upp en sluss för att jämna ut vattenståndet. Cykelbanan går genom fårhagar och jag fick lära mig balansera Fina med packning genom flertal smala färister. Ibland till fårens bähande. Banan var av varierande status och jag var rädd för en ny punktering emellanåt men lugnade mig med att däcken var inbäddade i ett skyddande hölje av fårbajs.

Skylt talade om att en bro var avstängd hela sommaren. Jag mötte ett holländskt par som cyklar Nordsjön runt motsatt håll mot mig. De berättade att man kunde ta sig över via en sluss. Jobbigt var det men det gick. Jag skulle få gå flera gånger då det var väldigt smalt  och man inte fick plats med packningen utan bära den i omgångar. De kom från Tønder och tyckte det var värt ett besök. Jag började bli lite trött på får och diket så jag bestämde mig för att åka dit.

Väl framme vid slussen stod där många cyklar parkerade. De flesta var på yttre sidan av vallen men två män stod och tittade lite nyfiket på mig. Det var far  och son, också holländare som varit i Trollhättan på någon sorts SAAB-träff och stannat till för lite turistande.

De envisades att hjälpa mig över den smala gången och tur var det. Jag hade aldrig klarat det själv. Bära väskorna – ok.  Lyfta Fina över två staket – nej. Hålla henne upprätt och rulla över gången på bakhjulet – nej (styret var för brett).

Det finns många vänliga människor.

Detta blev långt. Inga bilder heller. Just nu kör jag med mobilen som hotspot och det orkar inte ladda upp några foton. Ge inte upp, håll ut, det blir jättebra när jag kan fixa det.

Och det har  jag gjort nu lö 20 juni tror jag bestämt det är.

Må så gott