Dagen efter irrcykelfärden behöver jag ta det lugnt. Det blir en promenad för att få kroppen att inse att det inte är bara cykling som gäller. Det blir ”kyrkrundan” efter förslag från personalen på vandrarhemmet.
Det är fullt med knäkuddar broderade med korsstygn i kyrkbänkarna, inte två stycken med samma motiv.
Det finns en utställning om kyrkans renovering. Där hittar jag denna dikt:
Lite dåligt foto, förlåt, men jag tycker dikten är fin.
Som från en engelsk tv-serie men i verkligheten.
Klockan närmar sig 2 på eftermiddsgen och jag är hungrig. Dags att äta lunch på puben i Blaxhall, The Ship Inn.
Det är ganska mycket folk i det inre rummet på puben. Där vill jag också sitta.
Jag ser ett notställ och en banjo. En man grejar med sitt dragspel. Två damer drar fram vars en stol vid notstället och sätter sig. Servitrisen kommer in med fat fulla med smörgåsar och tekannor till alla borden. Plötsligt börjar en man i andra änden av lokalen sjunga. En dam bredvid honom spelar munspel och folk sjunger med i refrängen. Nästa på tur är en man som spelar banjo och sjunger följd av de två damerna vid notstället. Alla applåderar, sjunger med, lyssnar, bjuder runt smörgåsarna och dricker te. Jag blir tillfrågad om jag sjunger eller spelar något instrument. I så fall är det bara att börja sätta igång.
Jag sitter där mitt i denna gemenskap, i en liten by på den engelska landsbygden med 200-300 invånare och bara njuter. Det är ett äventyr jag upplever. Tänk så bra jag har det.
Senare lär jag mig att The Ship Inn har en tradition sedan länge inom engelsk folkmusik. Många har uppträtt, olika sång- och musikgruppen har funnits/finns i Blaxhall och både musik och film har spelats in här. Idag gör man allt för att hålla sångartraditionen på pubar igång. Här finns lite mer information:
www.eatmt.org.uk/village_portraits.htm.
Vandrarhemmet är fullt av roliga och positiva skyltar, här är några exempel
Det är fullbokat nästa natt på vandrarhemmet så jag ger mig ut på vägarna igen, nu mot Norwich.
Det kostar £1000 i böter att inte stiga av cykeln och gå över järnvägsspåren. Jag tycker det är bäst att följa uppmaningen och har de £1000 till annat.
Ännu en lunchpub, denna gång The White Hart i Halesworth. Renoverad med så mycket gammalt kvar som möjligt.
Betyder detta vad jag tror?
Sakta ner, barn och djur på väg

Norwich är en jobbig stad trafikmässigt. Verkar vara fri jakt på cyklister. Jag vågade inte cykla i stan (nästan inte alls) utan drog Fina med packning upp och ner för massor av backar. En gentleman sade att cyklister inte hade på gatorna att göra för de betalar ingen vägskatt! Att vi inte bidrar till miljöförstöringen tänkte han inte på.
Jag vilade mest men tog några bilder:
från den urgamla gallerian.
I Norwich måste man besöka katedralen. Jag tyckte mest om barnhörnan.
Torget (ett av dem) i centrala Norwich med sina stånd. Det var lite som en saluhall utomhus.
Det var allt för den här gången. Tillgång på el för laddning av diverse apparater och internetuppkoppling avgör när nästa inlägg kommer.
Må så gott
Jaha, var ska jag nu då? Skyltningen är obefintlig. Jag chansar på höger.
Solen kommer och går lite. Skönt att vägbanan är bra.
Oj! Där borta har jag varit.
Ser väldigt högt ut så här på lite avstånd.
Konst längs cykelbanan utanför Guisborough. Cykelbanan skulle leda till Middlesborough. Det gjorde den inte. Efter ca 10 km slutade den helt plötsligt. Bara att se glad ut och cykla tillbaks och hitta en annan väg.
Jag tar färjan från Newcastle till Amsterdam och vinkar adjö till England på kvällen.
På morgonen säger jag hej till Nederländerna.
U
S
