Det har inte blivit något skrivet här på Cykeltanten på ett tag, en vecka ca. Det beror på frånvarande eller stillastående internetuppkopplingar. En repris från sommaren 2015.
Jag har lämnat Norge. Tog färjan till Hirtshals och var tillbaks i hjulspåren från förra sommaren fast åt motsatt håll. På färjan träffade jag Lise Mari och dottern Emilie 7 år. De ska på cykel-och campingsemester en vecka. Det är Emilie första och hon cyklar på bra hela vägen till en camping i Tvedested som har ett badeland. Efter några nätter tar vi adjö och jag cyklar till Hjörring. Det visar sig vara knökfullt på campingen men mitt lilla tält får plats. Denna vecka pågår Dana Cup Hjörring, en internationell ungdomsturnering i fotboll. Den pågår denna veckan varje år och varenda liten sovplats i hela staden är upptagen.
I morgon drar jag vidare till Ålborg.
Detta var bara ett litet snabbisinlägg till alla mina läsare som undrar var jag har blivit av.
Jag har träffat ännu fler änglar. Det är nästan för bra för att vara sant.
Det kommer inlägg från Norge och fortsättning i Danmark, jag lovar. Ge inte upp.
När det gäller foton för övrigt är det dags för det alltid aktuella:
Äventyrslusten gör sig påmind och efter tre dagar i Grimstad med sin underbara stadskärna är det dags att trampa vidare. Det är dessutom högsäsong i Norge och det började bli trångt i de smala gatorna. Det är inte bara jag som är ute och turistar.
Jag har hört mycket bättras om Lillesand som är mitt nästa mål. Den staden och omgivningarna där ska vara den bästa på Sörlandet. Så jag trampar glatt iväg.
Det är en riktig njutningscykeltur. Vädret är härligt och jag orkar i backarna.
En och annan pryder sitt hus med stora hjärtan i olika modeller.
Jag tycker det är så vackert i naturen och njuter av cyklingen speciellt för att detta är lite bortom de stora bilstråken. Det är så skönt att slippa vara fullt koncentrerad på trafiken. I Norge är trafiken wow häftig. Förstår inte hur många bilar det finns här.
Att det är högsäsong märks inte minst på campingen jag ska bo på. Det är fullt med husbilar och husvagnsekipage vid infarten. Då är det kul att bara passera, parkera Fina och trava in i receptionen. Tältplatsen ligger längst bort i kanten men är trevlig med lite träd och buskage som ger skugga och skydd för vinden från havet. Tråkigt är den långt bort ifrån toaletterna också. Lite jobbigt för oss som måste gå dit minst en gång varje natt.
Jag cyklar in till Lillesand så fort mitt hem är uppsatt och iordningställt. Det blir en liten snabbtur.
Utsikten från tältet. Man kan vada ut till den lilla ön, det är som mest 40 cm djupt.
Nästa morgon är vattnet försvunnet till många barns förtjusning. Det var tillbaks min sista morgon på campingen.
Bestämmer mig för ännu en sightseeing inne i Lillesand och ska ge mig själv en god middag på en bra restaurang.
Jag hittar en restaurang med glutenfri mat och gottar mig åt en pizza, trots priserna.
Den här meningen längst ner på menyn får mig att tappa matlusten totalt. De förlorade mig som kund. Jag hittade ett annat ställe att äta på med en väldigt trevlig servitris som frågar om hon får sitta hos mig på sin rast. Hon vill prata om mitt äventyr och jag berättar gärna.
Tillbaka på campingen har jag fått en ovälkommen gäst.
Denna bild säger inte så mycket. Jag startar uppe i högra hörnet från campingplatsen utanför Grimstad och slutar nere i vänstra hörnet på en camping strax innan Lillesand.
Jag stannar också här i fyra dagar. Nästa gång hörs vi från Kristiansand.ů
Jag har haft lite internet och strömsvårigheter,därav har jag inte laddat några kartor de senaste inläggen . Det är jättekul att någon har efterlyst dem. Jag följer den nationale sykkelruta nr 1 som är densamma som Nordsjøruta i Norge.
Här kommer de två senaste rutterna. Den första kartan, då vet jag inte vad jag gjorde den dagen. Det var en vidrig dag med många backar och alldeles för många km från Risør Gjestgiveri till camping utanför Arendal. Åkte bil till något fjäll vet jag i alla fall att jag inte gjorde. Google är riktigt roligt ibland.
H
Denna färd gick från Arendal till Grimstad, Morvigsanden camping. Grimstad ligger där det är mest prickar. Idag måndag 18 juli lämnar jag Grimstad och cyklar till Lillesand.
Dagarna går och cykelhjulen rullar. Jag lämnar kusten och den fina naturen där. Nordsjörutten tar mig lite inåt land med annan natur som lövskog och jordbruksmarker. Lite enahanda i min smak men det dyker upp trevliga saker utmed vägen här också.
Lugnt och stilla är det. Skönt slippa vinden.
Varför denna skylt helt ute i ödemarken? Mysterium. Norge som har så gott vatten överallt. Någon kran hittar jag inte.
Uschiamej, vad ska det bli av dessa moln?
Jodå, ett riktigt rejält norskt regnväder.
Så är det fint väder igen och jag fortsätter cykla. Tycker vägen känns låååång och tråkig.
Så kommer avbrottet. En fantastisk stad, Grimstad med en gammal bevarad stadskärna. Jag stannar I några dagar och traskar runt. Grimstad kallar sig för ”Diktarnas stad” för att Henrik Ibsen och Knut Hamsun har båda bott här. På norskt vis tar man vara på all kultur och här finns museer med anknytning till båda.
Här kommer lite bilder huller om buller.
Jag tycker att även den nya bebyggelsen är lite speciell och har,drag av de gamla husen.
Här känns det lite hemma. Upptäcker att det är längesedan jag såg någon av kedjorna som fyller våra städer. En sportkedja har jag sett på några orter, ett undantag. I Sverige vet jag inte vilken stad jag är ibland. Alla centrum ser likadana ut med samma affärer runt torget.
En småregnig eftermiddag går jag upp på utkiksberget. Det är en riktig trollstig upp där tomtar och annat knytt kan dyka upp var som helst.
Högt var det också märkte jag när jag fotograferade men utsikten var fin trots regndiset.
Jag tar färjan Kragerø – Stabbestad för att cykla vidare på mitt äventyr. Det blir några bilder på Kragerø från färjan.
På färjan träffar jag en ung tjej som cyklat från Nordkap. Hon hade stannat till hos föräldrarna i staden och packat om och skulle cykla vidare. Vart visste hon inte riktigt men sommarlovet var inte slut än så …. Säger då det, dessa ungdomar.
Jag cyklar på för fullt. Måste vara i Øysang innan sista färjan går till Risör, annars blir det till att tälta i skogen. Inser att det otrevliga alternativet blir alltmer sannolikt ju längre tiden går. Dessutom drar svarta moln närmare och kyliga vindar börjar blåsa. När jag ser en hotell/hytte/mat/campingskylt finns ingen tvekan. 4 km dit, hinner jag innan regnet?
Vägen är enormt vacker men jag hinner nästan inte njuta. Jag vill få upp tältet genast. Vid vägen ligger ett pensionat och det blir min räddning. Det finns ett ledigt rum, hurra! Jag hinner få in väskorna och Fina under tak innan det brakar loss, regnet.
Jag fryser och får gott kaffe sedan drar jag mig undan till rummet. Den natten sov jag otroligt bra. Vilken säng, Tempurmadrass var det kanske. På morgonen ser jag lite av Portør Pensionat och omgivningarna när jag cyklar den vackra vägen tillbaka. När jag kommer till hotellskylten igen står där ingenting om någon camping.
Sådana här saker som den gula har jag sett många av längs vägarna. Jag undrar så vad det är. Ibland är de helt rostiga, ibland är toppen en rund kula som kan vara målad. Jag har också sett sådana som varit helt blanka som rostfritt.
Och vad betyder detta. Samma blå färg målad på stenar finns lite här och var.
Här var det en till.
Jag kan riktigt känna hur inlandsisen gnufsat fram bergknallarna.
Nytt fylke, Aust-Agder och jag är på rätt väg.
Inte såg jag några får
Fina vid färjeläget i Øysang
Fjorden
Här kommer färjan. Den har plats för tre mindre bilar. Max. Färden tog 20 minuter.
Vi lägger till vid ön Lille Danmark. Det gör färjan om det finns passagerare som vill av/på där.
Fläcken i Risør. Den syns 12 nautiska mil ut till havs, ca 22 km! Läste senare att enligt den lokala sägnen blir man lyckliga om man kysser varandra uppe vid toppen av fläcken.
Det blev en fika i nRisør, på Bakgården kafé.
Återigen åska och regn på eftermiddagen. Jag får användning för min nyinköpta rosa regnjacka. Det är inte min färg direkt men den syns bra i trafiken och det var avgörande för mig. Sedan Stabbestad har norrmännen börjat köra lite som svenskar och det känns ofta för nära. Det är lätt att vingla till i vinddraget. Jag har fram till nu varit full av beundran över den respekt som rått mellan bilister och cyklister här i Norge. Nu måste jag tyvärr ändra mig. Hoppas att det bara är tillfälligt.
Denna eftermiddag tar jag skydd undan regnet på Risør Gjestgiveri, ett 200 år gammalt hus.
Portør längst upp till höger och vägen till Risør Gjestgiveri
Jag stannar hos vänner i Kragerø en vecka och vilar. Kände jag behövde en paus från trampandet.
Staden fyller 350 år och det firas med utställningar, musik, vernissage och andra event. Det är härligt att strosa runt och njuta på de små gatorna.
Det är fullt med segelskutor i hamnen. Kragerø är den norska värdhamen i år för Nordisk seglats, en kappsegling för gamla skutor och skolskepp på Skagerack och Kattegatt. I slutet av juni och början av juli besöker man en hamn i varje land, Sverige, Norge och Danmark. Värdhamnen drar till sig många träbåtar i alla storlekar och från olika länder.
2016 års segelrutt
Morgonen efter sitter vi på bryggan med vår frukost och vinkar adjö.
Här är de tavlorna jag tyckte bäst om bland närmare 100 tror jag. Utställningen var gjord på g av Kragerøs 350-årsjubileum.
Byen Kragerø, John William Edy, 1800
På vei till Berg, Johan Gørbitz,ca 1844
Fiskarkar, Erik Werenskiold, 1881
Fra Kragerø -Bjørnsborgbakken, Theodor Kittelsen, 1883
Småbyinteriør, Theodor Kittelsen, 1884
Vårdag ved havet, Theodor Kittelsen, 1887
Braaten Kirkegaard, Theodor Kittelsen, 1909
Gate i Kragerø, Frits Thaulow, 1882
Fra Kragerø, Frits Thaulow, 1882
Fjellkanus, Frits Thaulow, 1882
Dampskibsbroen, Marie Tannæs, 1894
Kirkegata, Ole Kornin, 1919
Galeiodden, Harald Reinfeldt, 1937
Varför har jag inte hört talas om dessa konstnärer eller någon av alla de andra som fanns med på utställningen? Jag menar någon utav dem borde jag väl ha sett någon gång. Det är totalt nytt och därför tycker jag det är kul och intressant.
Det finns så mycket att titta på i Kragerø. Jag vandrar runt på de smala gatorna. Theodor Kittelsen växte upp här och hans barndomshem är ett museum med en utställning av delar av hans verk.
Jag läser att Kittelsen illustrerat många norska folksagor. Naturen har varit en av hans inspirationskällor. Han är en ny trevlig bekantskap för mig.
Kragerø here I come! Denna sagoplats som jag hört så mycket om. Här ska jag stanna några dagar och vila mina cykelmuskler. Hela jag behöver en paus inför nya duster med naturen.
Jag upptäcker att Edvard Munch även bott och verkat i Kragerø. Här finns Munchpromenaden med platser där han sått och målat. Den måste jag gå. Han har tydligen gjort mycket mer än Skriet.
Fina fick följa med. Det var min första dag i staden och jag hade inte insett att cykel inte var ett lämpligt färdmedel. Här står hon parkerad utanför Isaks bu.
Här står han och målar på Skrubben omgiven av barnen i området.
Här i backen har Munch målat Den galopperande hästen med ett berömt öga. Skylten med information syns till höger.
Ovanför på en helt annan nivå ligger ett bostadshus.
Det fanns mycket mer på promenaden. Jag tycker det är fint. På härligt rätt upp och ner och stolt sätt visar norrmännen upp sin kulturhistoria. Man måste inte åka till Oslo och gå på museum för att ta del av kulturen. Tycker Edvard Munch blev lite levande för mig dels efter att ha sett huset i Åsgårdstrand och dels efter denna promenaden.
Till sist, min favorit Solen
Mitt alldeles eget foto av Edvard Munchs tavla Solen.
Tänk, jag har stått på platsen där han målade och tittat ut över havet.
Jag lämnar Langesund för Brevikstrand. Lätt som en plätt. Bara lite vanliga backar trodde jag.
Den turen tog mig 3,5 tim och 15,5 km lång. Kan bara skaka på huvudet åt Google men kartan visar vilken väg jag cyklade.
Lustiga fenomen i naturen. Hur växer denna tallen?
Jag vill egentligen cykla till Kragerø idag men inser min begränsning.
Så cyklar jag in i Gea Norwegica UNESCO Global Geopark ett ”friluftsmuseum” med en permanent utställning – Naturen. Ja,den heter så. Varnar för många foton på stenar.
Men först kom denna skylten.
Urspännande tycker jag. Snart blir vägen nylagd och lättrullad men inte en centimeters vägren. Jag kan bara stanna där vägen är utvidgad för möte. Skönt att det inte är så mycket trafik.
Här känns det som om bergväggen hänger ut över vägen.
Bergssidorna blir högre och högre. Jag kan knappt skymta himlen bland trädkronorna där uppe. Det är så vackert och mäktigt, en naturen katedral. Vägen sluttar brant neråt och jag måste koncentrera mig på att köra Fina. Hade jag kunnat sjunga hade jag gjort det för full hals av lycka. Jag flyger fram och allt är möjligt. Efteråt ser jag på loggen att jag varit uppe i 36,6 km/tim. Det är inte lämpligt för Fina med alla väskorna..
Vägen gör plötsligt en snäv hårnålskurva och jag kommer snabbt ner på jorden. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte börja vobbla eller köra utför vägkanten.
Jag känner mig tacksam för att ha fått se och uppleva detta naturfenomen. Senare blir jag översköljd av informationsbroschyrer på turistkontor men kan inte hitta min upplevelse bland all fakta.
Cykelleden fortsätter upp på ett skogsklätt berg.
Ovanligt med grusväg och jag känner punkteringsvibrationer. Dåligt.
Jag ska väl inte upp där borta?
Jodå, det fortsätter bara uppåt och uppåt.
Smultronen var jättegoda men jag är hungrig och vill ha lite mer att bita i. Längesedan jag ätit så mycket smultron. Jag hade glömt bort hur goda de är. Här växer jättemycket.
Denna skogscykelbana är lite lustig. Varje större backe är asfalterad.
Är denna skylt aktuell eller en kvarglömd? Jag tycker den ser lite dassig ut.
Den var högst aktuell! Efter krönet stupade det ner. Vända tillbaka – aldrig. Jag biter ihop tänderna, andas djupt och rullar nerför stupet och med skrikande bromsar. Ibland känns det som om bakhjulet ska komma ner före framhjulet. I slutet av stupet svänger vägen tvärt och jag kan inte se vad som finns runt hörnet. Sköter jag inte bromsande far jag rakt in i bergväggen. Dåligt odds på överlevnad. Jag kommer runt klippan och där står en traktor tvärs över vägen. Föraren får lite bråttom att köra undan.
Filmen visar nedersta delen av backen strax före där traktorn stod.
Efteråt kännde jag mig väldigt modig och stolt. Kanske känslan i Geoparken hjälpte till. Senare tänkte jag bara på så skönt det var att jag åkte mitt håll och inte skulle upp. Nästa tanke var vilken tur att Finas bromsar höll.
Skulle jag göra det igen – nej! Läste att backen lutade 23%.
Nästa skylt ser lite fräschare ut
men jag kunde se vitsen med den varningen. Backen var inte alls brant men lång.
Här hittar du Hervikbacken om du fått lust att cykla den vägen.
ca 50 m ner på kort tid. Urk.
Inte konstigt jag kände mig utmattad både fysiskt och psykiskt efter en sådan dag.
