Kristiansand | Cykeltanten

Campingplatsen i Hjørring är fullsmockad. Varje litet utrymme är belagt men man hittar en liten hörna till mig och mitt tält. Det pågår något som heter Dana Cup och hela Hjörring är invaderat av fotbollsungdomar från flera länder runt om i världen. Turneringen hålls varje år en vecka i slutet på juli i Hjörring. Ännu en lärdom jag får av mina cykelturer. Man fixar t.o.m. el till mig. Toppen tycker jag, sådant är service på hög nivå. Ingenting var besvärligt eller svårt och allt fixades med ett leende.

Så här fint väder var det när jag kom till Hjörring. Bakom planket fanns en pool.

Jag blir bjuden på kaffe av A. som bor granne med mig i en husvagn. Hon, hennes man och deras två hundar bor i Kristiansand och har sin husvagn stående här. De åker hem denna kväll och erbjuder mig att utnyttja deras förtält. När regnet störtöser ner inser jag hur praktiskt det är med större plats både på bredden och höjden.

Så här stor plats blev det i mitt förtält. Solen lyser igen.

Min solplats är nästan helt i lä för vinden

och har en utmärkt bra plats för kaffekoppen.

Hjörring är en liten fin stad med ett gammalt centrum och många affärer. Tyvärr ingen friluftsbutik typ Naturkompaniet, som jag letar efter. Det blir till att åka till närmaste större stad, Aalborg för att göra mitt inköp.

Hjörring Campings campinghund som också är security manager. Han väntar på en uniform i rätt storlek.

Denna camping får ?????. Den sista cykeln med punktering på båda hjulen på grund av dåligt med krokar och små hyllor i dusch- och tvättavdelningen. Här kan man också lära ut hur man ger service. De kan ha en kurs för personalen på den stora, tjusiga campingen i Tvedested där jag bodde några nätter tidigare.

Vädret har förändrats till solsken blandat med regnskurar som ofta är skyfall. Jag lyckas packa ner tält mm i en torrperiod och tar tåget till Aalborg där jag stannar en natt på ett vandrarhem i hamnen.

Utsikten från vandrarhemmet.

Aalborg är ännu en stad med gammal bevarad stadskärna där jag irrar runt i jakt på en friluftsbutik som inte finns där heller. Det är bara kläder som gäller. Regnet öser ner och jag torkar på tåget till Fredericia. Fredericia känner jag inte till alls men namnet tilltalar mig på något sätt. Dessutom ligger det på väg till de sydliga danska småöarna som jag vill cykla på.

Att ta InterCitytåg på Jylland sommartid som jag gör är ett krävande arbete med mycket stress. Flera höga trappsteg tvärt upp i vagnen, smalt och trångt och ibland ska du ”svänga” med cykeln genom en smal korridor för att komma till cykelplatserna, det är något för de djärva och modiga. Dessutom behöver du vara rejält stark för att orka slita och dra cykel med packning genom detta. Undertiden står en tågmänniska och skriker på obegriplig danska i andra ändan av tåget något liknande: se till att få upp cykeln i rappet! Svärord och andra invektiv utelämnade. Ofta griper en manlig person tag i Fina varsomhelst bakifrån och trycker in oss i tåget. En man lyfte i Finas kjedjeskydd som är av plast och det gick tvärs av. Jag har tejpat ihop det så det funkar att cykla. Jag vågar inte lasta på Fina och väskorna, 5 st var för sig. Ser framför mig hur delar av ekipaget står kvar på perrongen när tåget går. Då hoppas jag bara att väskan med pengar och liknande väsentligheter är på samma plats som jag.

Att komma av tåget är lättare. Då slänger jag ner väskorna efter varandra på perrongen i snabbt tempo och lyfter sedan av Fina. Det är snabbt över och tåget kör vidare. Är det flera cyklar och mycket passagerare pratar jag med konduktören så att hen är beredd när allt och jag ska av.

Må så gott

Cykeltanten

Jag vinkar adjö till mina trevliga tältgrannar, den norska familjen med två tonåringar, den tyska familjen och det schweiziska paret. De sistnämnda var också cyklister och vi utbytte erfarenheter över några koppar kaffe. Det är dags för mig att lämna Lillesand och trampa vidare. Dagens mål är en camping i Kristiansand som heter Rolighedens camping. Bara för att namnet är en rolighet på svenska måste jag campa där.

Turen till Kristiansand var bara 35 km men det var den hittills tuffaste. Den krävde egentligen en vältränad cyklist utan bagage på en racercykel enligt mig. Varmt var det också. Jag följde väg 420, gamla E18. Den skulle inte vara särskilt trafikerad och vara ok att cykla hela vägen.

Det var många som tog denna vägen, trafiken var tät men det gjorde inget med en sådan här bra cykelbana. Den ser nygjord ut. Det är många vägarbeten som pågår där det ser ut som om man minskar bilarnas körfält och skapar cykelbanor. Ett pågående arbete som jag har sett mycket av ungefär sedan Langesund.

Cykeltanten ska akta sig för att ta saker för givna. Snart ser det ut så här:

och här är det inte så kul att cykla eller gå med cykeln.

Så kommer första tunneln för Fia och mig.

Jag står här och samlar mod en stund, sedan är det bara att ge sig på den.

Tunneln var väldigt kort och jag var igenom den i ett nafs. Känner mig modig, stark och stolt när vi kommer ut i dagsljuset igen. För att vara ärlig – jag såg ljuset redan vid ingången så det var en riktigt kort tunnel.

Det kommer två tunnlar till. Den sista var längst och vidrigast att cykla igenom. Segt uppförslut och ingen vägren att hålla undan för bilarna på. Ljudet från bilarna var fruktansvärt. Jag tror tunnelväggarna fungerade som ett förstärkt eko. Luften var vidrig. Den var syrefattig och stank avgaser. En upplevelse jag inte vill vara med om igen.

Jag är hungrig men inget samhälle eller kiosk dyker upp. Världen består bara av skog, uppförsbackar och bilister känns det som. Äntligen dyker skylten med korslagda bestick upp och jag tar trappan in till restaurangen med ett jättekliv.

Restaurangen är stängd! Nu dyker en ängel upp. Hon arbetar på Hotel Høving som stället heter. Allt hon kan erbjuda är kaffe eller Coca cola som är till för hotellets gäster. Jag köper en Coca cola, sätter mig ner och pausar en stund.

Hurra, nu är jag i Kristiansand kommun. Då kan det inte vara långt kvar.

Upp och nerförsbackarna bara fortsätter men nu finns det en cykelbana vilket också är ett tecken på att jag närmar mig en större tätort. Jag passerar Kristiansand dyrepark och förvånas av storleken på parkeringen. Jag spanar framåt och -lycka, IKEAs välkända skylt syns. Nu ska jag äta och det ska bli svensk mat, hurra! Deras goda lax kanske? Oj så korttänkt jag är. IKEA har såklart norsk mat på restaurangen. Det blev i alla fall mat och jag blev mätt.

Efter matpausen går vägen genom ett jättestort område med affärer, Sörlandets storcenter. Ett bautastort köpcenter. Fortfarande ingen stad i sikte. Jag cyklar och cyklar. Plötsligt kommer en bro och så är jag mitt i centrum där jag i stort sett faller in i receptionen på ett hotell och tar första bästa rum. Rolighedens camping har jag missat.

Så här ser den lilla sträckan ut som höll på att ta kål på mig. Jag bestämde mig för att nu har Jag cyklat färdigt i Norge för denna sommaren. Det blir färja till Hirtshals i Danmark om några dagar. Först ska jag turista lite i Kristiansand, Norges sommarstad nr 1.

Vi hörs