Jag tar paus i tågåkandet och stannar i Fredericia några nätter. Det periodiska hällregnandet fortsätter och det blir lite sightseeing i regnstället. Det finns inte något dåligt väder bara dåliga kläder sade min mormor när vi barnbarn klagade. Undrar vad hon hade sagt om den senaste tidens oväder?
Även Fredericia har en välbevarad gammal stadskärna som ligger innanför ett fästningverk med vallgravar i ett zigzagmönster från mitten på 1600-talet. Det lär vara härligt att strosa runt på bankarna till vallgravarna men regnande gör att jag stannar inomhus. Utanför vandrarhemmet har jag utsikt över Minibyen som visar Fredericia som det var 1849.
Minibyen är inte färdig ännu. Det görs nya hus som sätts ut varje år. Allt görs noggrant, t. ex tillverkas tegelstenarna på samma sätt som på 1850-talet.
Jag behöver lite sol på hela kroppen, inte bara på de delar som inte är täckta av cykelkläderna. Dags att leta upp lite strand och solsken.
För att närma mig de danska sydliga öarna tar jag tåg igen, denna gång till Sønderborg.
Tycker husen har lite ”Hansastil”. Nybygge (?) i utkanten av Sønderborg
Jag hittar ett vandrarhem i Vollerup, 3 km utanför staden. Man vill ha 50 danska kr för att ta mitt Visa-kort, utöver kostnaden för rummet. Det vill jag inte betala så det blir en cykeltur tillbaks till centrum i regnet för att hitta en Minibank. Jag cyklar runt och fram och tillbaks och runt igen innan jag hittar en automat. Regnandet fortsätter men jag fixade kontanterna. På detta vandrarhem kostar det 20 dkr och 100 i deposition att låna porslin så jag använder min campingutrustning.
Mitt rum är fullt av sådana här kopplingar och sladdhärvor. Efter lite trixande får jag ljus i sänglampan. Under natten drömmer jag mardrömmar om att huset brinner upp.
Konstinstallation i cykelstallet.
Jag packar Fina och vi ger oss iväg till Fynshavn där färja till Ærø går. Vägen är fin och regnet gör uppehåll. Det är underbart att cykla.
Här kommer några bilder som visar Danmarks sätt att respektera cyklister och se dem som trafikanter med ansvar för sitt beteende i trafiken. Släng er i väggen Helsingborg med de tuttinuttiga smågulliga rosa cykelspåren och liknande.
Jag är redan i Fynshavn. Det har gått fort hit. Min kropp är fortfarande i chock över hur fort jag kan cykla när det inte finns några backar av norsk dignitet. Nu kan jag känna vilken styrka jag fått i cykelmusklerna. Tack Norge.
Långt borta i diset syns Ærø.
Ærø påminner lite grand om Ven så här från färjan. Det ska bli spännande att cykla här.
Må så gott
Cykeltanten