Etikett: Vestfold

Jag lämnar Langesund för Brevikstrand. Lätt som en plätt. Bara lite vanliga backar  trodde jag.

Den turen tog mig 3,5 tim och 15,5 km lång. Kan bara skaka på huvudet åt Google men kartan visar vilken väg jag cyklade.

Lustiga fenomen i naturen. Hur växer denna tallen?

Jag vill egentligen cykla till Kragerø idag men inser min begränsning.

Så cyklar jag in i Gea Norwegica UNESCO Global Geopark ett ”friluftsmuseum” med en permanent utställning – Naturen.  Ja,den heter så. Varnar för många foton på stenar.

Men först kom denna skylten.

Urspännande tycker jag. Snart blir vägen nylagd och lättrullad men inte en centimeters vägren. Jag kan bara stanna där vägen är utvidgad för möte. Skönt att det inte är så mycket trafik.

Här känns det som om bergväggen hänger ut över vägen.

Bergssidorna blir högre och högre. Jag kan knappt skymta himlen bland trädkronorna där uppe. Det är så vackert och mäktigt, en naturen katedral. Vägen sluttar brant neråt och jag måste koncentrera mig på att köra Fina. Hade jag kunnat sjunga hade jag gjort det för full hals av lycka. Jag flyger fram och allt är möjligt. Efteråt ser jag på loggen att jag varit uppe i 36,6 km/tim. Det är inte lämpligt för Fina med alla väskorna..

Vägen gör plötsligt en snäv hårnålskurva och jag kommer snabbt ner på jorden. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte börja vobbla eller köra utför vägkanten.

Jag känner mig tacksam för att ha fått se och uppleva detta naturfenomen. Senare blir jag översköljd av informationsbroschyrer på turistkontor men kan inte hitta min upplevelse bland all fakta.

Cykelleden fortsätter upp  på ett skogsklätt berg.

Ovanligt med grusväg och jag känner punkteringsvibrationer. Dåligt.

Jag ska väl inte upp där borta?

Jodå, det fortsätter bara uppåt och uppåt.

Smultronen var jättegoda men jag är hungrig och vill ha lite mer att bita i. Längesedan jag ätit så mycket smultron. Jag hade glömt bort hur goda de är.  Här växer jättemycket.

Denna skogscykelbana är lite lustig. Varje större backe är asfalterad.

Är denna skylt aktuell eller en kvarglömd? Jag tycker den ser lite dassig ut.

Den var högst aktuell! Efter krönet stupade det ner. Vända tillbaka – aldrig. Jag biter ihop tänderna, andas djupt och rullar nerför stupet och med skrikande bromsar. Ibland känns det som om bakhjulet ska komma ner före framhjulet. I slutet av stupet svänger vägen tvärt och jag kan inte se vad som finns runt hörnet. Sköter jag inte bromsande far jag rakt in i bergväggen. Dåligt odds på överlevnad. Jag kommer runt klippan och där står en traktor tvärs över vägen. Föraren får lite bråttom att köra undan.

Filmen visar nedersta delen av backen strax före där traktorn stod.

Efteråt kännde jag mig väldigt modig och stolt. Kanske känslan i Geoparken hjälpte till. Senare tänkte jag bara på så skönt det var att jag åkte mitt håll och inte skulle upp. Nästa tanke var vilken tur att Finas bromsar höll.

Skulle jag göra det igen – nej! Läste att backen lutade 23%.

Nästa skylt ser lite fräschare ut

men jag kunde se vitsen med den varningen. Backen var inte alls brant men lång.

Här hittar du Hervikbacken om du fått lust att cykla den vägen.

ca 50 m ner på kort tid. Urk.

Inte konstigt jag kände mig utmattad både fysiskt och psykiskt efter en sådan dag.

Äntligen känns det som. Solen lyser från en underbart blå himmel. Inte ett moln inom synhåll. Jag kommer iväg och siktar på en camping i närheten av Sandefjord.

Goggles har fel igen. Jag åkte inte bil utan jag gick.  En superjobbig dag med alltför många km och uppförsbackar. Jag hade planerat dåligt. Det fanns ingen som helst camping före Sandefjord och det slutade med att jag föll i säng på ett hotell centralt i staden.

Munch hus var öppet denna dagen så jag stannade till där.

Detta är hans sovrum med hörnskåp fullt av grejs för att blanda till färg med.

I Tønsberg är det dags för lunch och jag parkerar Fina på torget.

Än en gång en skylt jag blir glad av. Dessutom lär jag mig att nu är jag i Vestfold fylke, Norges minsta fylke och har varit där sedan jag steg av färjan I Horten.

Äntligen kommer jag till Larvik. Där ska finnas en bemannad turistbyrå. Skogen, uppförsbackarna och trafiken sugen musten ur mig.  Den här dagen har cykelleden gått utmed bilvägen mesta delen.

På jakt efter turistbyrå hittar jag lite annat. Detta finns utanför Larvik kulturs Böljan.

Larvik är en stad med branta backar så jag parkerar Fina nere vid stationen och går uppför till torget där turistbyrå ska finnas.

Från Larvik går också färja till Hirtshals. Ska jag ta den?  Efter en kopp kaffe på turistbyrå och massor av information av den supertrevliga damen där, har jag återfått min reslust. Hon tipsar om buss till Helgeroa och sedan färja till Langesund. En lagom liten genväg.  Det blir ett äventyr i sig att åka buss med Fina.

1. Finna ut vliken busshållplats jag ska stå vid.
2. . Komma med bussen . Det är ok för cyklar om inga barnvagnar eller rullatorer åker med.
3. Komma på bussen. Efter ok från chauffören ska jag själv lyfta in Fina i bussen.

 

4. Jag klarade det! Biljetten kostade 21 nkr för mig och inget för Fina. Efter lite krångel har jag lyckats spänna fast Fina någorlunda. Det går undan och det är inte lämpligt stå upp i bussen.

5. Komma av bussen. Värre än att gå på. Tappar Fina med packning ner på marken. Ingen allvarligare skada sker men det är tungt den fullpackade Fina på rätt köl och jag skriker något fult till chauffören förskräckelse.

Natten och morgonen på Helgeroa camping är regnig. Ösregn. Första gången jag klarat av att packa ihop utan att allt blir blött. Jag är riktigt stolt. Tyvärr blir det ingen frukost. Det får jag fixa på färjan.

Här går färjan genom Bukkesprånget som var så trångt att jag hade kunnat ta på bergväggen. Var kanske bra med rusket för det lär vara otäckt att se hur trångt det är. Skönt sitta inne i regnet och titta ut. Sitter insvept i en filt på färjan och tittar ut. Turen till Langesund tar en timme och lägger till på flera öar. 100 nkr för mig och 30 för Fina. På östoppen lämnas dagstidningarna och folk går på för att åka till Langesund för att veckohandla.

Den beresta cykeln Fina på färjan. Snart är det bara flyg kvar somde na cykel inte färdats med.

salongen där jag sitter under filten.

Norsk akutfrukost: jordnötssmör och vatten. Jag blev mätt

I Langesund hittar jag ett gästgiveri,  Victoriagården efter tips från lokalbefolkningen. Huset är från 1600-talet ursprungligen och har bevarats så gott det gått genom århundrade. I restaurangen träffar jag en feriejobbande svensk servitrisen och den svenske kocken kommer ut för en pratstund

 

 

Vi trampar fram genom den norska landsbygden.

Cykelleden går lite snirkligt genom ”förorten” till Moss. Längst ner efter en bromsabacke upptäcker jag att jag har missat cykelskyltningen. Grr morr.

Det var bara att se glad ut och slita upp Fina. Trodde ett tag att jag skulle vara tvungen att lasta av väskorna och bära upp dem för sig.

Lätt att missa  den skylten. Grannarna i tältet bredvid hade gjort detsamma.

Siktet är inställt på färjan Moss – Horten över Oslofjorden. Det tar 30 minuter så är jag i Vestfold fylke, Horten kommun.

Ingen risk man missar någon sevärdhet här inte.

Jag stannar i Borre. Vägen ner till campingen och hamnen ger en fin utsikt.

Det ser nästan lite skånskt ut.

I Borre ligger Midgård historiskt center som jag besöker. Vägen dit går genom Borreparken med många vikingagravar, ett 40-tal i ett jättestort fornminnesområde.

På Midgård pågår en utställning om några speciella vikingar som bodde i Polen ungefär i ett träskland och vars kultur fanns kvar länge.

Det finns så mycket att lära sig. Denna cykelresa ger mig så mycket olika saker.  Nu börjar jag upptäcka ett land som jag vet alldeles för lite om.